En möjlig paradox gällande medvetande och materia.

I den världen finns det en, åtminstone en, levande och tänkande varelse. Vi kan kalla honom Pelle Ludvig Aton.

Pelle har en abstrakt matematisk förmåga. Han kan klura ut, eller åtminstone förstå, att en cirkels omkrets dividerad med dess diameter blir ungefär 3,14. Pelle kan förstå också andra liknande idéer.

De saker som finns i världen är uppbyggda av mycket små byggstenar, som vi kallar elementarpartiklar, eller möjligen strängar. Också Pelles kropp är uppbyggd av dessa partiklar. Pelle vet om att det är på det sättet.

Pelle har en exakt och uttömmande matematisk förståelse för hur elementarpartiklarna fungerar. Vi måste anta att han har tillgång till en matematisk modell som är åtminstone "tillräckligt" exakt och fullständig.

Nu blir P. L. Aton riktigt vild och klurig. Han definierar den matematiska mängden av alla tillstånd som en ensam elementarpartikel kan befinna sig i, i rummet och tiden. Ingenting kan hända med en enda elementarpartikel, som inte beskrivs någonstans i denna mängd.

Pelle fortsätter och definierar ännu en mängd: mängden av alla möjliga tillstånd för två elementarpartiklar i rummet och tiden. Pelles hjärna räcker inte till för att utforska alla de minsta detaljerna i mängden, men mängden som koncept blir ändå inte helt obegriplig.

Tendensen torde vara klar. Pelle fortsätter naturligtvis med tre, fyra och fem elementarpartiklar. Han fortsätter så till någonstans mellan tio upphöjt till fyrtio och tio upphöjt till femtio, kanske ännu mera. Pelle beskriver därmed en mycket stor mängd av världar lika komplicerade som den han själv lever i.

Ja, den värld han själv lever i måste finnas med i mängden, tämligen exakt och detaljerat återgiven, som abstrakt matematik - information. Pelle undrar om hans exakta kopia i matematiken, hans cyberklon, också kan ha ett medvetande.

Om den helt abstrakte Pelle faktiskt kan ha ett medvetande, vilken mätning eller vilket experiment skulle Pelle kunna utföra, för att avgöra om han är "genuint verklig" eller "bara" en abstrakt möjlighet?

Om grunden för vår egen existens är just såhär abstrakt och informationsteoretisk, så måste ju allting vara möjligt, och det fordras en förklaring till varför vi kan iaktta naturlagar som är strikta och konstanta. Jag vet inte, men förklaringen kanske kunde vara statistisk. Strikt fysikalisk lag uppstår som någon slags statistisk utjämning av kaos och ett virrvarr av möjligheter. Vårt universum är rikt på information därför att informationsrika universa är mycket vanligare än enklare världar? Men hur går det till? Det verkar inte finnas någonting i synsättet som säger att våra elementarpartiklar måste vara som de är och inte på något annat sätt. Det här lilla resonemanget förblir nog mest en skiss tills vidare.

Lite ytterligare material.