Om naturliga virtuella verkligheter

Längst upp på roboten finns en roterbar avståndsmätare, kanske en laserradar, monterad. Roboten kan mäta upp avståndet till närmaste hinder i vilken riktning som helst. Dessutom har den ett slags grafiskt minne där den kan plotta de här avstånden, och på så vis bygga upp en enkel tvådimensionell karta över sin närmaste omgivning. I mitten av denna karta finns en liten cirkel eller rektangel uppritad, som markerar robotens egen position och storlek.

Nästa steg i tankeexperimentet kanske är lite skakigt, men i alla fall: vi tänker oss nu att vi utrustar roboten med ett medvetande. Vi gör den levande, och sedan frågar vi oss hur den då kommer att uppfatta världen omkring sig. Och hur kommer den att betrakta sin lilla laserradarkarta?

Kommer den levande roboten att befinna sig i samma verklighet som vi, med gröna träd, blå himmel och doftande vindar? Laserradarkartan är i så fall en liten praktisk karta som den kan plocka fram och jämföra med verkligheten, för att orientera sig, på ungefär samma sätt som vi vecklar upp en papperskarta för att bättre hitta vägen?

Eller är det snarare såhär, att roboten kommer att leva i sin egen karta? De enkla strecken som blivit ritade i kartan kommer kanske roboten att uppfatta som riktiga väggar och hinder? Avstånden i kartan kommer roboten att uppfatta som verkliga avstånd? När roboten betraktar den lilla cirkeln eller rektangeln i kartans mitt, kommer den då att tänka "det är jag" - "där har vi min egen materiella kropp"? Jag påstår att det senare alternativet är det korrekta. Roboten kommer att leva i sin egen karta.

Science fiction? Nej, inte ens i närheten, för det är precis så som vi människor fungerar, och har fungerat i tusentals år, och troligen också våra katter och hundar. Min text handlar egentligen inte om robotar, utan om människor (och katter och hundar), och om hur våra hjärnor upprätthåller en virtuell modell av världen omkring oss, och hur våra hjärnor lurar oss (!) att tro att den virtuella modellen är identisk med verkligheten själv.

Egentligen är den här idén mera självklar än den är häpnadsväckande. Det enda problemet är att den går lite på tvärs med hur vi intuitivt är vana vid att uppfatta vår omvärldsuppfattning. Det är inte på minsta sätt svårt att argumentera för idén. En enkel mening räcker: "Det vi medvetet upplever har vi innanför skallbenet".

Vi inser naturligtvis att omvärldsbilden till stor del bygger på information från ögonen, och ögonens näthinnor (förutsatt att vi är seende). Vi föreställer oss att hjärnan "bearbetar data från näthinnorna" och så plötsligt så "kan vi se den verkliga världen omkring oss". Detta är fullständigt nonsens, eller, nja, åtminstone den senare delen om att kunna se den verkliga världen.

Men jag måste erkänna att jag själv blev en smula förvånad första gången det stod klart för mig att det jag alltid, med självklarhet, betraktat som min materiella kropp, i själva verket är en virtuell docka, skapad av hjärnan. Vi och de högre djuren är alla lite som Lara Croft i Tomb Raider-spelen, även om vi, till skillnad från spel-Lara, har objektiva materiella kroppar också. (Det finns i och för sig virtuella spelkaraktärer som har en verklig person som förebild.) Men våra objektiva kroppar ser vi aldrig. Trots sin förmodade påtaglighet så är de som osynliga spöken för våra sinnen. Vi kan bara uppfatta den virtuella dockan som följer deras rörelser.

(Atomerna bygger upp neuroner, och i det här sammanhanget är neuronerna mer intressanta än atomerna.)

Alla kanske inte är överens om att en tvåochenhalvdimensionell fotografisk bild kan kallas för virtuell verklighet. Det är möjligt att jag tänjer lite på begreppet.

Om hjärnan målar våra kroppar, varför gör vi oss inte alltid internt underbart vackra för att höja självförtroendet? Och överhuvudtaget, om hjärnan är absolut chef över våra upplevelser, och bokstavligt talat bygger dem själv, varför förser den oss inte med alla tänkbara belöningar?

Så vana är vi vid att sätta likhetstecken mellan vår inre virtuella värld och den objektiva verkligheten, att vi lärt oss att betrakta hallucinationer som någonting spöklikt, övernaturligt, skumt, ovetenskapligt och sjukt. Sanningen är att allt vi någonsin upplever är hallucinationer, i strikt teknisk mening. Frågan är inte hur det kan uppstå felaktigheter i vår omvärldsbild. Frågan är hur vår vakna, friska och nyktra omvärldsbild kan vara så precist föreställande som den är.

Det är naturligtvis en strikt logik som dikterar att vår omvärldsbild skall vara korrekt? Nej, nej, nej, så är det inte alls. Enligt logiken så skulle vår omvärldsbild kunna vara vad som helst, precis exakt vad som helst. Om det finns någon förklaring till att vår "omvärldshallucination" faktiskt är ändamålsenlig, så är det väl Darwins evolutionslära. Våra perceptioner är användbara av ungefär samma anledning som våra armar och ben är användbara.

När jag tänker på hur komplicerad omvärldsbilden är, så förefaller den vara nästan osannolikt snabb. Hjärnan kanske låter oss tro att omvärldsbilden är mera detaljerad och fullständig än den verkligen är, men ändå. Jag föreställer mig att en detaljerad, korrekt och snabbt uppdaterad modell är en ganska dyr finess. Den måste ha inneburit en ganska stor fördel i evolutionen, annars skulle den knappast ha blivit, eh, verklighet. Min begränsade erfarenhet av datorspel kan kanske ge en ledtråd. Blir det svårare att klara sig i ett datorspel om spelet är krävande och datorn är långsam, så att den har problem med att uppdatera skärmbilden? Ja, definitivt. Det är verkligen så.

Den virtuella modellen av den egna kroppen kan kanske hjälpa till att förklara hur en materiell kropp kan ha känslor. Det kan den inte. Den materiella kroppen som sådan har inga känslor. Det är bara den virtuella modellen som hjärnan i princip kan måla vilka känslor den vill på. Men om t. ex. allvarlig smärta bara är ett påhitt av hjärnan, varför är den då så svår att ignorera? Smärtan integreras visserligen i den interna världsbilden, som man inte så lätt flyr ifrån. Men vilket intresse kan hjärnan ha av att vara grym mot sig själv? Evolutionen igen? "Försök att låta bli med att göra saker som gör ordentligt ont?" "Om du ändå gör något som gör ont, försök åtminstone att låta smärtan leda dig till att minimera skadorna?"

Jag påstår ju att hjärnan inte har någon direkt åtkomst till den objektiva verkligheten, utom indirekt via signaler från sinnesorganen. Påstår eller konstaterar. All upplevelse av sammansatt verklighet måste hjärnan sedan bygga själv. Nu är det ju så att en liten del av den objektiva verkligheten faktiskt finns innanför skallbenet, och märkligt nog verkar det vara den del av verkligheten som hjärnan är mest blind för. (Det måste inte nödvändigtvis vara så, men det verkar vara så.) Jag är egentligen inte specialist på nervsystemets anatomi, men jag har läst någonstans att det finns mycket lite av sinnesceller inuti hjärnan. Hjärnans detaljerade funktionssätt kommer då, subjektivt, inte att tillhöra det undermedvetna, utan det omedvetna. Hjärnan iakttar inte sig själv medan den arbetar. Det är värre än så. I avsaknad av all biologisk och anatomisk forskning kan vi inte ens veta att vi har hjärnor. (En invändning är att hjärnans interna tillstånd kan påverka modellbyggandet, även i avsaknad av sensorer, men jag misstänker att vi ändå är ganska blinda för hur våra hjärnor exakt ser ut.)

Om man väldigt gärna vill ha det till att det ändå är den verkliga världen vi upplever, då måste man nog acceptera att våra ögon är övernaturliga strålkastare, som med en oändlig hastighet sprider hemliga medvetandevågor över just den del av universum som vi för tillfället betraktar. Om vi sluter ögonen och blundar så kommer dock dessa enastående mystiska vågor att hejdas och inte nå längre än till den obelysta insidan av ögonlocken. Här kan jag kanske tillägga att det finns många vardagliga situationer där jag själv inte är så noggrann med att skilja på virtuell och reell omvärld. Ibland kan det gå en hel dag utan att jag tänker på att mina upplevelser är virtuella.

Om det finns (åtminstone) två olika sorters avstånd, påtagliga och mätbara avstånd i den verkliga världen, och virtuella, privata avstånd som vi upplever, hur är det då med tiden? Det enkla argumentet att den upplevda världen, som vi antar existerar innanför skallbenet, inte kan vara identisk med den verkliga världen eftersom den till största delen befinner sig på utsidan av huvudet, det argumentet gäller inte för tiden. Men det spelar förmodligen ingen roll. Det verkar rimligt att också tiden finns i en objektiv och en subjektiv variant. Tidsupplevelsen är ju integrerad med de andra upplevelserna, och de är virtuella? Till människans övriga sinnen, om de nu är fem, sex eller sju, måste läggas också förmågan att uppfatta tid. Hur var det nu? Syn, hörsel, känsel, smak, lukt, balans, kroppsorientering... och tid. Minst. Fysiker som kan sin Einstein påpekar kanske att även den objektiva tiden är subjektiv i viss mening. Det kan så vara, och avstånd kan också vara relativa, men det hindrar knappast hjärnan från att konstruera sitt eget tidsbegrepp, som är fullständigt subjektivt.

Två små tankeexperiment, som inledning till en ganska djup frågeställning:

Skulle det vara möjligt att bygga en robot med kameraögon och en förmåga att bygga en virtuell modell av omvärlden, som liknar människans förmåga? Ja, det är förmodligen möjligt, i princip. Men skulle man kunna bygga en sådan robot så att den förblir bara en själlös maskin? Inte mera människa än mikrovågsugnen i köket? Ja, jag föreställer mig att det kunde vara möjligt.

Kan man tänka sig en levande, medveten varelse som helt saknar den virtuella, spatiella förmågan som jag beskrivit? Ja, det kanske man kan. Jag kan möjligen själv ha upplevt något liknande någon enstaka gång då jag långsamt vaknat till sans från en djup sömn.

De båda tankeexperimenten är något vaga för att verkligen bevisa någonting, men de verkar antyda att den virtuella, spatiella förmågan inte ensam räcker till för att helt förklara medvetandet. Däremot är jag personligen övertygad om att det virtuella verklighetsbyggandet är en funktion som finns i hjärnan, och jag uppmuntrar andra att acceptera det som en sanning. Även om det är bättre att faktiskt förstå idén än att bara sådär utan vidare lita på mig.

För den som redan har läst min uppsats "Mängdlära och digitala själar" kan det här vara på sin plats med ett litet förtydligande. Den uppsatsen, som egentligen är två bearbetade mejl, handlar om att försöka härleda fysikens lagar från ren matematik, vilket ibland kallas Matematisk Realism, eller MR. Den handlar också om AI (Artificiell Intelligens) och en möjlig koppling mellan AI och MR.

Den uppsats som jag skriver här handlar lite grand om AI, men mera om psykologi. Jag försöker förklara, delvis, hur medvetandet uppstår. Uppsatserna är faktiskt väldigt olika, och det finns inte så mycket till gemensam nämnare, utom möjligen då jag, som inte kunde nöja mig med att ifrågasätta den påtagliga verkligheten bara en gång, och bara på ett sätt.

Till slut bara en liten undring, för att låta de två idéerna åtminstone beröra varandra. Är en medveten varelse mera sannolik, mera trovärdig, om den har en lång historia av evolution bakom sig, jämfört med om den bara plötligt uppstår ur en ren slump? I den matematiska mängden av alla tänkbara medvetna varelser, befinner sig de evolutionärt framkomna i en överväldigande majoritet? Tyvärr är det ju inte så enkelt att bara fråga dem.